En ny början (novell)

När jag för första gången träffade professor Paul i min hjärtliga affär imponerade kardiologens ungdomliga utseende och kraftfulla, mjuka röst på mig. Jag skulle ha förväntat mig det mer av en politiker än av en läkare. En välvårdad atmosfär som intryckte soliditet och allvar omgav honom. Jag gillade hur mycket tid han tog sig för vårt första samtal. Jag kunde berätta för honom om min historia av lidande. Han koncentrerade sig, avbröt mig endast med specifika frågor och förde anteckningar.

Mitt "hjärtproblem" hade stört mig i ungefär tio år. Först trodde jag att mina arytmier var en engångsföreteelse, sedan trodde jag att attackerna var undvikbara utlösare. Jag utvecklade undvikandestrategier: jag undvek alkohol, kaffe och extrem stress och minskade stressen. Jag lärde mig autogen träning, tränade och ändrade min kost. Under de följande åren ökade attackerna i frekvens och varaktighet. Slutet på varje attack var som en lättnad: hjärtklappningen, illamåendet och den trånga känslan i bröstet försvann. För tre år sedan fick jag diagnosen förmaksflimmer och började med medicinering, men ingenting kunde stoppa sjukdomen. För tre månader sedan kom mitt hjärta ur rytm. Jag kände mig olycklig, utmattad och "ur spel". Jag levde i pension i fyra år och behövde inte längre bevisa mig själv på jobbet.

Hjärtläkaren reste sig från sin stol och skyndade sig till bokhyllan bakom skrivbordet. Han hittade vad han sökte: en atlas över hjärtarytmier. Han öppnade boken där bokmärket stack ut över kanten.

"Vet du vad en kateterablation är?"

"Inte särskilt mycket", erkände jag.

"Låt mig då förklara med hjälp av de här bilderna. Titta, det här är det vänstra förmaket. Du kan se de fyra förgreningarna i lungvenen. Vi vet nu att ytterligare elektriska impulser från lungvenerna kan utlösa förmaksflimmer. Vi utformar därför kateterablation för att isolera lungvenerna så att dessa impulser inte kan spridas ytterligare. Så enkelt är det."

"Och hur fungerar det här?", frågade jag.

"Hos den bedövade eller sederade patienten för vi in katetrar i det högra förmaket via inguinalvenerna. Genom en punktering av förmaksseptum når den vänster förmak. Där värmer vi den kritiska vävnaden med högfrekvent ström på ett punktformigt sätt och det förstör dess struktur."

"Hur riskabelt är det?"

"Kateterablation är ett skonsamt ingrepp. Komplikationer är sällsynta men förekommer. I två procent måste vi räkna med stroke eller hjärtinfarkt, i ytterligare två procent en ocklusion av lungvenen som skulle kräva kirurgisk behandling, och i en extremt låg utsträckning kan en skada på hjärtmuskeln med perikardutgjutning förekomma. På den positiva sidan är operationen i 96 procent av fallen fri från komplikationer."

"Vad råder du mig?"

"Jag kan inte ta det här beslutet ifrån dig. Ta det själv. När vi talar om riskerna med operationen får vi inte förbise chanserna. Om allt går bra får du en normal hjärtrytm igen, utan medicinering med de ibland svåra biverkningarna. Det skulle bota dig. Ta god tid på dig med ditt beslut och ring mig när du har fattat det."

Tre dagar efter detta samtal bestämde jag mig för ingreppet. Mitt hjärtas angelägenhet skulle inte tolerera ytterligare fördröjning.

Den 17 januari avslutade de alla förberedande undersökningar och förberedelser inför operationen. Klockan nio somnade jag efter en intravenös injektion. Två till tre timmar senare skulle allt vara över. Vid middagstid skulle jag vakna upp från narkosen.

När jag öppnade ögonen visade väggklockan på intensivvårdsavdelningen klockan 18.00. "Mår du bra? Kan du höra mig?" frågade narkosläkaren. Jag nickade och hade en pälskänsla i halsen. Jag ville bara somna om igen. "Förstår du mig?" frågade läkaren igen. Återigen nickade jag.

"Operationen gick inte som den skulle ha gått. Den perforerade din hjärtmuskel på två ställen. Vi gjorde en akut operation på dig. Oroa dig inte, allt kommer att bli bra." Han sa något annat, men då hade jag somnat igen.

Det tog mig en hel vecka och en hel del ihärdiga frågor att få en klar bild av vad som hade hänt den dagen. Det var fullt förståeligt att de var tveksamma till att komma ut med hela sanningen, och alla patienter skulle inte ha klarat av det. Jag kände mig stark nog att möta fakta.

Kateterablationen hade gått bra, efter två timmar hade de isolerat alla störningskällor i vänster förmak. En elektrofysiologisk kontroll tydde på att operationen hade varit en strålande framgång. Teamet slappnade av, de tog bort min trakealtub och förberedde mig för uppvakningsavdelningen. I det ögonblicket kollapsade min cirkulation, hjärtstillestånd, helt oväntat och oväntat. Efter två minuter av blodlöshet börjar hjärndöden, som vi vet.

Under denna korta tid räddade det kirurgiska teamet mitt liv. Ultraljudsmaskinen fungerade fortfarande och de ställde diagnosen "perikardtamponad". Under ultraljudskontroll förde de blixtsnabbt fram en pinnål utifrån genom bröstmuskeln in i hjärtsäcken. Med hjälp av denna nål sögs det läckande blodet ut så mycket att hjärtat kunde veckla ut sig igen. Färskt blod flödade in i hjärtsäcken genom de två hålen i hjärtväggen och måste sugas ut. Det var en ytterst brådskande fråga. Den förste hjärtkirurgen på sjukhuset utförde en akut operation för att klyva mitt bröstben, öppna min bröstkorg och ta mitt hjärta i sina händer. Det tog honom bara några minuter att sy ihop de två skadorna. Blödningen hade upphört, min cirkulation hade förblivit stabil, hjärtstilleståndet hade inte överskridit den kritiska tidsgränsen. Det räddade mig.

Jag stannade på intensivvården i två dagar, sedan flyttade de mig till hjärtkirurgiska avdelningen för några dagar, och efter en vecka kunde jag börja rehabiliteringsbehandlingen, som varade i tre veckor.

Professor Paul mötte mig halvvägs när jag kom in på hans kontor för andra gången, på den väntade dagen för utskrivning.

"Hur mår du?" frågade han efter att ha hälsat på mig med ett fast handslag och fört mig till en bekväm läderstol.

"Jag blir bättre för varje dag."

"Det gläder mig att höra." Han tog plats mittemot mig och studerade min journal. "Ja, det ser ju strålande ut!" sammanfattade han sitt intryck. Med en ursäktande gest kom han tillbaka till det "allvarliga missöde" som bekymrade honom.

"Du var mycket samarbetsvillig och förstående, jag vill tacka dig mycket för det. Och modig var du också. Exemplariskt!" Han gav mig en blick av varm beundran.

Jag nickade till honom men svarade inte. Han rörde vid min arm.

"Du vet, även på de bästa specialklinikerna går inte alltid allting enligt planerna. Även om läkare och assistenter försöker följa alla regler för medicinsk konst. Ablationsbehandlingen är fortfarande ny i hela världen. Den överträffade området experimentell hjärtkirurgi för bara några år sedan. Riskerna är större än vid traditionella förfaranden. Vi har väl förberett dig väl på riskerna, eller hur?".

Jag kunde inte sitta kvar i stolen längre, jag var tvungen att få lite luft och rörelse, behövde distans till överläkarens smicker. Hans kliniks rykte bekymrade honom.

"Ditt team har förberett sig på vissa risker", svarade jag, "men inte på den här risken. Och jag fick inte veta att exakt den här händelsen redan hade inträffat i ert hus för fyra år sedan".

"Du känner till det?" frågade överläkaren förvånat och bläddrade i min medicinska journal.

"Ja, jag fick reda på det i går." Efter en paus gav jag efter. "Det viktigaste är att jag inte klandrar din klinik. Den som seglade så nära döden som jag gjorde kan bara vara tacksam om han eller hon överlevde allt utan bestående skador. Ditt team gjorde ett enastående arbete där, åtminstone efter incidenten."

"Vi är alla mycket glada över att du känner så," andades han lättat. "Två läkare har haft några sömnlösa nätter på grund av er." Han reste sig, skakade min hand ännu en gång och önskade mig allt gott för den kommande tiden och naturligtvis en snabb och varaktig återhämtning. Han följde mig till dörren.

Hur mår jag i dag? Tja, som man brukar säga, beroende på omständigheterna. Jag är inte riktigt tillbaka till mitt gamla jag ännu, jag har fortfarande ibland smärtor i vänster bröstkorg, men jag kan redan nu gå två till tre kilometer igen utan andnöd eller hjärtvärk. Det viktigaste: mitt hjärta slår i rätt ordning Snart kommer jag att sluta med all medicinering.

Ett ämne kommer att sysselsätta mig länge. Min avdelnings syster ville veta om jag hade "utomvärldsliga uppfattningar" vid tidpunkten för mitt hjärtstillestånd. Nej, det hade jag inte, åtminstone minns jag det inte. Jag har raderat de nio timmarna under narkos från mitt minne. Före operationen och flera gånger efteråt fann jag tröst i versen från psalmen: "Herren har beordrat sina änglar att hålla mig på alla mina vägar, att bära mig på sina händer så att jag inte slår min fot mot en sten." Jag undrar om det har hjälpt mig att be. Jag tvivlar inte på det, inte för ett ögonblick.

Kommer mitt liv att förändras nu, kommer jag att vara mer medveten, mer seriös, mer djupgående med den dyrbara varan? Kommer jag att förbli ödmjuk inför mirakelets ansikte som jag har min frälsning att tacka för? Behåller jag en vördnadsfull känsla för livets sårbarhet och bräcklighet? Jag hoppas att detta nu kommer att bli min sanna hjärtefråga.

Jag skrev denna sanna berättelse för 14 år sedan, fortfarande imponerad av den dramatiska händelse som förändrade mitt liv. I dag mår jag så bra att jag utan att tveka kallar mig själv och känner mig "hjärtfrisk". Mitt hjärta är effektivare än det var för tio år sedan. Det slår i en stabil rytm. Jag har inte behövt någon specifik medicinering på länge. Kateterablation för behandling av förmaksflimmer har lämnat stadiet för experimentell hjärtkirurgi för flera år sedan och hör till den fördelaktiga standardbehandlingen av flera hjärtarytmier på bra specialiserade kliniker. Med fortlöpande praxis och erfarenhet har också riskerna med ingreppet minskat. Jag får ofta frågan hur jag bedömer riskerna med denna typ av behandling utifrån min erfarenhet och överlevnad. Jag kan inte ge ett bindande svar på detta, eftersom varje kardiolog som känner patienten kommer att bedöma detta bättre än vad jag kan. Jag håller dock inte tillbaka på en enda punkt med min åsikt: Jag ångrar inte mitt beslut en enda minut. Och jag har förblivit tacksam och ödmjuk inför det mirakel som jag har min räddning att tacka för.

Tryck     Dataskydd     Bilder: www.pixabay.com