Mänsklig kedja i Castricum (novell)
Den där blåsiga och svala dagen i juni cyklade jag tidigt på morgonen till stranden i Castricum i Nederländerna, vid kanten av det nordholländska Vadehavet, omgiven av skog och sanddyner. Jag lade mina kläder utom badkläderna i sadelväskan och ställde cykeln i vindrutan på en dyn. Jag gick längs stranden, med siktet inställt på havet. Jag kastade de få besökarnas varnande rop, inlindade i ullfiltar, i vinden. Jag misstänkte avundsjuka bakom det. Som välutbildad sjuttonårig livräddare visste jag vad jag gjorde. Följ mig, som vågar!
Jag ville inte simma ut för jag ville inte dö. På säker mark, nära stranden, tänkte jag kasta mig mot strömmen, känna sprutet på min hud, njuta av livet. Det var allt det som gällde. Vad visste jag om Nordsjöns fallgropar? Vem varnade mig för risken att havsbotten skulle ändra djup och att sandbankar skulle uppstå eller försvinna? Vad misstänkte jag av samspelet mellan tidvatten, vind och strömväder som förändrar vattnet? Vem hade berättat för mig om växlande vindar och ogynnsamma strömmar, som kan förvandla även de lugnaste badvikarna till ett brusande hav på några minuter?
Men ett ögonblick för sent förstod jag vad som hände. Från och med då tog rädslan ett iskallt grepp om mitt hjärta. Vid den stökiga leken i surfen hade jag gått obemärkt förbi den osynliga röda linjen, den punkt där ingen återvändo finns. Plötsligt försökte jag förgäves få säker mark under fötterna. Stranden verkade fortfarande så nära. Men den gjorde inte ett närmande, utan drog sig tillbaka framför mig, hur mycket jag än simmade mot dessa krafter. När jag förstod det hade minuter gått, jag slösade bort mina krafter och mitt liv var i stor fara. Jag skrek mot det brusande havet, ropade på hjälp med sjunkande mod, jag ville tvinga bort synen på strandbesökarna, viftade med armarna, om och om igen. Sväljande salt havsvatten fyllde mina lungor, mer än jag kunde uthärda. Jag hostade upp vätskan som hade trängt in i mina lungor. Krafter och självförtroende lämnade mig mer, min puls rusade, jag frös, kände mig hjälplös, övergiven av alla. Mina sinnen var grumliga. Mitt medvetande liknade ett rör som blev smalare. Panik grep mig.
Varför såg de mig inte, hörde de mig inte, hjälpte de mig inte? Varför pratade de fortfarande, läste, lekte fortfarande med sina fjäderbollar? Jag hade för länge sedan begravt allt hopp när människor på stranden verkade röra sig som på kommando, hoppade upp, sprang runt, pekade. Nu stod de vid vattenkanten. De vinkade till mig, ordfragment nådde mig som jag inte förstod.
Ytterligare tid gick oanvänd tills den första av dem bröt in i vågorna, delade vågorna med betydande steg och förkortade avståndet. Men sedan stannade han länge och väntade tills andra var öppna för honom. De höll varandra i händerna, radade upp sig för att bilda en mänsklig kedja, säkrade sig mot det dödliga suget. Jag såg den främste mannen närma sig närmare, fastklamrad vid detta hoppets strå. Han kom trettio meter längre, kanske tjugo meter. Jag såg handen som sträckte sig efter mig. Jag läste orden från frälsarens läppar. Jag förstod att jag skulle hålla ut, bara inte ge upp nu. Dessa sista, dessa desperata, helt avgörande ögonblick skulle komma. Det var det enda som spelade någon roll. Inget annat längre.
Jag kämpade med dem för mitt liv, med all min styrka, med allt mod som fanns kvar i mig. Sedan förlorade jag denna kamp, den utmattade och utarmade mig. Oförmögen att röra mina armar lämnade jag mig själv att gå under. Mina simtag blev kortare och snabbare, förbrukade mina sista reserver, förlorade all koordination. Nu hängde min kropp upprätt i vattnet. Jag hade allt mindre förmåga att sträcka ut lemmarna och ordna simrörelserna. Mina fingrar bredde ut sig och fick klor. Varje känsla för upp och ner, för fram och bak försvann. En obeskrivlig trötthet övermannade mig. En god natts sömn omfamnade mig, drog mig in i djupet. Jag gav upp mig själv. Men där var den här handen, som från ingenstans, och i en sista desperat ansträngning tog jag tag i handen. Frälsaren drog mig ut ur mörkret och in i ljuset.
Den unge läkaren i Medisch Centrum i Alkmaar stängde den anteckningsbok i vilken han hade skrivit min historia. Efter min förflyttning från intensivvårdsavdelningen satt han länge vid min säng och spårade mitt återkommande minne med milda, ihärdiga frågor. Han hjälpte mig att lösa upp den dimma som omgav mitt traumatiserade medvetande och skyddade alla de komatösa dagarna sedan min räddning. Den omsorg och närhet han gav mig fyllde mitt hjärta med tacksamhet. Även för hans lugna förståelse när minnet spelade mig spratt, när min berättelse lät förvirrad, fragmentarisk och full av motsägelser. Jag såg sambanden - och förstod att det räddade mig. Jag andades, kunde tänka och prata och få svar på det. Min väg tillbaka till livet.
Läkaren reste sig för att lämna rummet. Han stannade vid dörren och vände sig om "Den mänskliga kedjan", mumlade han, "den förblir ett mysterium. Du var ensam på stranden. Joggaren som hittade dig hade en mobiltelefon med sig. Det fanns ingen annan än han på stranden."
Jag stirrade på honom. "Ingen mänsklig kedja? Alldeles ensam där ute?" Han nickade. "Och handen?" Jag frågade förvånat. "Vem drog ut mig?"
Läkaren log, nickade till mig och lämnade mig till tröst och läkning i mina förvirrade, färgglada drömmar. Vad skulle han ha sagt?
Tryck Dataskydd Bilder: www.pixabay.com