Gömma leken har ett slut (novell)

Det finns ingen vind. Inget grässtrå och ingen blomma rör sig på den grönskande, färgglada sommarängen. Några få fjärilar fladdrar i det varma solskenet.

"Vackert här, eller hur?" Oliver böjer sig fram för att titta bättre in i den öppna picknickkorgen.

"Vad har du packat?

Pia vänder sig mot honom och skrattar.

"Du är väl hungrig?"

"Ja - och hur."

"Gillar du inlagd fårost? Eller tomater med mozzarella? Och sädesbaguetter?"

"Det låter bra! Jag skulle vilja ha lite av allt."

Pia fördelar fårosten och tomaterna på två tallrikar. En kryddig ton av vitlök och basilika blandas med doften av sommaräng. Hon ger Oliver brödet. Han bryter det i stora bitar och lägger dem på en servett. De första myrorna kommer krypande på filten för att få tag i brödsmulorna.

"Har du packat något att dricka också?"

Pia skrattar igen. Hon hämtar en utbuktat aluminiumfältflaska från picknickkorgen. "Ja, det gjorde jag."

"Hallå, det är vår matsal!"

Den här vattenflaskan hade alltid följt med Pia och Oliver när de fortfarande var barn och promenerade genom fälten. De bodde hus till hus och träffade varandra varje dag. Det har varit så under en lång tid. När Pia blev förälskad för första gången var det bara Oliver som hörde talas om det. Den första kärleken gick över, en ny kom - och Oliver förblev en trogen vän. Han blev förälskad flera gånger, men alltid i andra kvinnor. Med en av dem flyttade han till en annan ort förra året. Pia bor nu tillsammans med en studiekamrat.

De träffas inte längre ofta, men när tillfälle ges återupptäcker de den gamla förtroligheten. Vänskap ja, kärlek nej, försäkrade de varandra.

Oliver tar en rejäl klunk från kantinen. Pia ser rörelserna i hans adamsäpple, observerar hur hans läppar lossnar från flaskhalsen, hur han stryker handflatan över öppningen innan han stänger den igen och sedan kör sig över läpparna med handryggen.

"Det är fantastiskt att den här kantinen fortfarande finns kvar."

"Jag tycker att det är lika bra att vår vänskap fortfarande existerar!"

Oliver lägger sin hand på Pias knä som en självklarhet. Det gör han ofta när de pratar med varandra.

Han tittar på henne: "Ja, jag också."

Idag tar hon bort hans hand från knät.

"Du, Oliver, men något har förändrats."

"Soo? Vad har förändrats?"

"Känner du inte det?"

Hennes hjärta slår upp till halsen, hon är rädd att hennes antydningar har satt vänskapen på spel. Men nu kan hon inte längre vända tillbaka. Och hon vill inte heller gå tillbaka. Hon har inte haft några hemligheter för Oliver tidigare.

Han tittar på marken, plockar ett grässtrå och lindar det runt sitt högra pekfinger. Tiden håller andan, fjärilarna fortsätter att fladdra. Han vänder sig till henne igen: "Ja, jag känner det redan längre. Jag ville inte erkänna det, för jag var rädd för vårt möte."

"Och vad händer nu?" Nu lägger hon händerna på hans knän. Det finns en darrning i hennes röst. "Låt oss vara ärliga mot varandra - som alltid? Eller måste vi gömma oss för varandra nu?"

Oliver motstår hennes blick och säger: "Nej ... Jag menar, ja. Ja, låt oss vara ärliga - som alltid!"

De kramar varandra, kryper nära varandra, återupptäcker varandra. Fjärilar dansar i hennes mage.

Tryck     Dataskydd     Bilder: www.pixabay.com