Hemkomsten (novell)

Karl Hackett sköt täcket åt sidan. Pyjamasen låg över hela kroppen. Ännu en av dessa sömnlösa nätter där han plågade sig själv timme efter timme mot morgonen.

Han lyssnade på tystnaden. Larmet tickade högt. På våningen ovanför honom knarrade golvet. En toalettspolning rusade. Vatten gurglade. Det blev tyst igen. Han vände sig till vänster. Hans hjärta slog, nästan i takt med klockan. Han vände sig till höger. Pulsen blev tystare, men de mörka tankarna förblev vakna.

Det blev ljusare ute. Trafiken ökade. Karl reste sig upp, letade med foten efter fjälltallarna framför sin säng och kände den tunga sömnlösheten vila i alla lemmar. Tröttheten hoppade ur ögonen när han skummade ansiktet med den mjuka grävlingshårsrakborsten framför spegeln.
Telefonen ringde. Telefonsvararen startade. Därefter ljöd hans kollegas röst från högtalaren.

"Karl? Det är John. Är du hemma igen? Då är du välkommen att höra av dig." Karl ryckte på axlarna. John och han, de var båda grafiker och lämpliga partners. Deras lilla byrå blomstrade, snart skulle de behöva anställa nya medarbetare. Men han ville inte prata affärer före det första teet. De skulle ändå snart träffas på kontoret.

Han hällde kokande vatten på tebladen i den lilla silverkannan och ställde in radion. De tidiga nyheterna hade just börjat. "... branden från explosionen förstörde två fulla vagnar av nattåget. Ett ännu okänt antal passagerare brändes till oigenkännlighet. Paddington Station är stängd tills vidare."

Karl lyssnade. Nyhetsuppläsaren hänvisade till ett specialinslag efter programmet och gick vidare till nästa ämne. Labourpartiets opinionsresultat sjönk återigen. Premiärminister Brown uteslöt dock nyval. I Kabul sprängde ännu en självmordsbombare en buss i luften. Karl ställde sig framför apparaten. Kunde vänta tills väderprognosen avslutade nyheterna, och han fick veta mer om tågolyckan i Paddington. Då bekräftades det att det var nattåget som han skulle ha suttit i om det inte hade varit för det sista mötet i går eftermiddag. I hans trötta huvud snurrade tankarna runt. Inte för sent. Han kom precis undan igen.

Telefonen ringde skrikande i hans öron. John igen. "Karl, ring. Tåget, detta tåg av olycka... Du är inte..." Det var här John avbröt.

Timglaset hade redan gått igenom. Karls händer darrade när han tog tonårsnätet ur grytan. Som alltid kom han ihåg sin mammas ord. "Sätt dig ner. Teet är klart", hade hon sagt när han kom hem. Denna silverkanna var det enda han hade kvar av henne. Hans syster hade skickat dem till honom. "Mammas tekanna", stod det på ett vanligt vitt kort med den jämna, branta bokstaven som mamman också hade haft. "Du skall få dem. Det var hennes önskan." Det var allt.

Han hällde upp den, tog tag i den tunna koppen med båda händerna och förde den till sin mun. Teet smakade lika bittert som tanken på att hon skulle dö. Om han hade suttit på det där tåget hade han kanske varit död vid det här laget.

Telefonen ringde igen. Den som ringde lade på utan att lämna något meddelande. På displayen såg Karl att John återigen hade försökt nå honom. Han tog upp telefonen och ville ringa tillbaka, slog de tre första siffrorna, lade på igen, satte sig och andades tillbaka till sin tekopp och strök sin rakade haka.

Om tre dagar skulle han bära ett stubbskägg. Om tre dagar skulle han vara över trehundra kilometer från London på cykel. Tre gånger på tre dagar, uppskattade han, skulle han behöva komma hem. "Hem", det var Isle of Skye, den största av de inre Hebriderna, högt uppe i västra Skottland.

Karl gick till skrivbordet. Han hittade nyckeln till ytterdörren i lådans bakre hörn. Mamma ville att han skulle behålla den. "Så att du alltid kan komma hem", sade hon.

"För sent!" Karl kunde inte svälja mer, klumpen var så tjock i halsen. "Du kan alltid komma hem", hörde han moderns röst i sig igen. Han hade aldrig haft tid. Företagets struktur, de många beställningarna, framgången och pressen att öka denna framgång, allt var viktigare. Till och med när han stod vid hennes grav. Han körde tillbaka till London för att nå nästa kund i tid.

"Karl, bli inte sentimental", sa hans förnuft. "Ring till John till sist. Annars kommer han att rapportera dig som försvunnen från tågolyckan."

"Ring inte", sade en annan röst. "Nu går vi. Sätt dig på väg hem."
De två rösterna kämpade inte länge. Karl packade de mest nödvändiga sakerna i sina två cykelväskor, tänkte i sista stund på att lägga in sitt regn- och reparationsset, låste lägenhetsdörren och cyklade. Som om han hade bråttom lämnade London, körde och körde utan uppehåll fram till sent på eftermiddagen, åt några torra scones, drack vatten till, fortsatte att cykla, alltid längre, övernattade i ett skjul utanför, nästa morgon cyklade han igen till den första telefonkiosken.

"Hallå, är det polisen? Det här är Mark Miller, en vän till Karl Hackett. Är han ett av offren för gårdagens tågolycka? ...Ja, jag väntar tills du har gått igenom din lista..." Polisen bekräftade att Karl Hackett var en av de sista på listan över försvunna personer.

Återigen satte han sig på sin cykel. Sparka, sparka, sparka, sparka, höger fot ner, vänster fot ner, höger fot ner.... Han ägnade ingen uppmärksamhet åt landskapet eller det milda höstvädret. Drivkraften överlagrade alla tankar för att komma fram. Han glömde John och kunderna. Det föll honom inte heller in att någon skulle kunna känna igen honom. Han cyklade på och på tills mörkret kom och tillbringade natten i ett bed-and-breakfast-kvarter. De följande tre dagarna var likartade. Varje morgon övertygade han sig själv, under ett unikt namn, om att han fanns med på listan över försvunna personer. Resten av dagen trampade han tills mörkret slukade stigarna.

Den femte dagen satte ett lätt regn in på morgonen, som under morgonens lopp ökade till våldsamma kastningar. En buss körde om Karl. Det som regnet ännu inte hade lyckats med lyckades plaskfontänen. I skorna pratade vattnet, de genomblöta regnbyxorna mjuknade, jeansen under dem fastnade vid benen. Som en issnöig kappa smekte kläderna mot hans överkropp, regnet droppade från hans hår in i hans ansikte och nacke, genom glasögonen kunde han bara se droppande landskap.

Han körde till nästa by, parkerade cykeln under en liten restaurangs skärmtak, skakade ut de tjocka dropparna ur håret och kläderna, rengjorde glasögon och näsa. Innan han gick in skalade han av sig regnkläderna. Han ruskade.

Restaurangen var full till sista bordet. Stalig, kvav luft viftade mot honom, varvat med mumlande röster. Värden störtade in på en gammal man som satt ensam vid ett bord i en fönsternisch. Hans te-glas var redan tomt. Han hade tidningen ihoprullad framför sig. Karl närmade sig bordet.

"Får jag?" Han pekade på den lediga stolen. Den gamle mannen nickade.

"Ja. Har du blivit blöt?"

Den gamle mannen satt kvar. Han rullade ihop sin tidning, läste lite och vek ihop den igen.

"Jag såg dig komma på cykel. Har du långt kvar att åka? Vädret förblir dåligt. Titta, det är precis här."

Han höll fram väderkartan från tidningen till Karl.

"Ja", svarade Karl. Regnet piskade mot fönstret. Han beställde en kanna te och en portion ägg med skinka på rostat bröd.

"Maten är god här." Den gamle mannen kände sig in igen. "Jag kommer hit varje dag. Du vet, när man lever ensam så där, vara med folk."

Karl försökte få till ett vänligt leende.

"Jag vet att jag stör dig", avslöjade hans motsats hans tankar. "Min son, han har samma ansiktsuttryck som du när jag vill berätta något för honom." Återigen tog gubben upp tidningen, rullade ihop den och lyfte den som en pekpinne för att bekräfta sina ord och fortsatte att prata.

"Jag är stolt över honom. Han startade ett företag, ett modernt tryckeri, nära London. För tre år sedan var han här förra gången, ..." Den gamle mannen stannade upp. Hans mörkblå ögon lyste. Han lade den hoprullade tidningen på bordet och knäppte händerna. Han fortsatte att prata. "Det var då min fru dog. Jag har varit ensam sedan dess ... och jag kommer hit varje dag. Men jag har berättat för dig. Det finns alltid folk här. Och du ser: från den här platsen har jag allt i sikte. Men varför berättar jag detta för dig? Ursäkta mig, jag vill inte tråka ut dig."

"Nej, du tråkar inte ut mig. Det är okej." Karl såg på den gamle mannen. Han reste sig upp.
"Jag måste gå hem nu. Svara i telefonen. Det kan vara min son som ringer. Kanske ringer han i dag och jag vill vara hemma."

Karl såg honom sträcka sig efter sin käpp och halta till dörren med tunga steg. Utanför stannade han framför den våta, lastade cykeln, skakade på huvudet och drog sig undan. Karl stannade kvar bakom.

"Det som den här sonen kunde göra kan jag inte längre göra. För sent är för sent." Om han hade suttit på det där tåget hade det varit för sent. Men var inte allting för sent ändå? Han beställde ett te till. För första gången sedan hans hastiga flykt från London tänkte han på vad han hade gjort. Han fanns inte längre. Han fanns med på listan över försvunna personer och var ett av offren för tågkraschen. Han var en nolla. Ingen skulle sakna honom. John, kanske lite grann. Men också på grund av hans arbete. De stod varandra aldrig nära mänskligt sett.

Servitören kom med teet. Timglaset på brickan rinnade fortfarande. När den fina vita sanden hade gått igenom tog han ut teägget, lade det i den medföljande behållaren och drack den varma drycken i små klunkar. Varmt han rann ner i halsen, gav värme till hans mage som kändes så kall för en stund sedan.

Han riktade sig upp. Han ville inte ge upp. Utanför tunnlade molntäcket ut. Några minuter senare satte han sig på cykeln igen och fortsatte. "Kom fram först!" Denna tanke drev honom ytterligare mot sitt mål. Tre dagar senare tog han den första färjan till Isle of Skye på morgonen. Tjocka dimmor låg över ön.

Han cyklade mot kyrkogården. Han hade en svag mage när han låste hjulet vid grinden. Han hittade graven efter ett kort sökande. Någon hade planterat en liten rhododendron.

"Hoppa inte i de färska rabatterna." Karl såg sig själv och sin syster leka fångst. De bodde bara en kort tid i det nya huset. Mamma hade återvänt till sitt gamla hem med dem efter att hon hade lämnat sin far. Hon hade lovat barnen att allt skulle bli bättre nu. Inget mer bråk, ingen mer jävig berusad far som hon var försvarslös utlämnad till. Hon hittade snabbt ett jobb. Hon arbetade på daghemmet hela dagarna. Ibland kom hon hem sent på kvällen.

Karl var tvungen att gå i en ny skola. De andra eleverna, mindes han, gjorde livet svårt för honom, främlingen som ingen kände, tolvåringen som hade lämnat sina vänner bakom sig.

Nu stod han, den vuxne sonen, här vid sin mors grav. Tårarna rullade nerför hans kinder. Den gamla ensamheten kändes lika bra som den nya. Hans näsa rann. Han letade efter en näsduk, hittade ytterdörrsnyckeln i sin vänstra byxficka, blev skakad och skakad och skämdes över tårarna som nyckelbarnet som en gång ville vara modig och stark.

"En pojke gråter inte."

Han kunde inte stoppa dem. Med dem bröt så mycket ilska ut ur honom. En vrede som aldrig hade tillåtits honom, han hade aldrig tillåtits. Ilska över att han hade fått lämna sina vänner som barn, att han hade känt sig som en nolla, att den känslan dominerade honom hela livet, att han var rädd för nya vänskaper, för att de kunde tas ifrån honom igen.

"Ingenting, en nolla, det är vad du fick mig att göra", slängde han snyftande mot kullen Jorden.

"Jag gjorde dig till en?"

Han föll ihop. Det har alltid varit på det sättet. Mamma kastade alla anklagelser tillbaka på honom. Det var han som kände sig skyldig till sina tankar och känslor.

"Ännu en gång har du rätt", mumlade han. "Jag har utplånat mig själv."

Han stelnade till. Han drog jackan hårdare runt sin smala kropp och tittade upp. Runt omkring berättade de många gravarna om levda liv. Dimman hade lagt sig över jorden. Solen sökte sig fram genom molnen. Han stod här och darrade, frusen, hungrig, helt levande.
En stor skål med gröt med tjock grädde dök upp framför honom. Han satte sig på den hårda bänken vid det gamla träbordet fullt av skåror och skedde den varma frukosten. Hans mage kändes full när han reste sig upp. Han gick ut på gården och lekte med sina vänner. Som alltid spelade de fotboll och som så ofta höll han för öronen när hans föräldrar bråkade. Han tittade inte på de blåmärken som hans mamma hade.

"Det var därför du slet bort mig från mina vänner", stammade han vid stenkorset på graven. "Och jag... Jag kom inte ur min trotsighet ... förrän idag ... Jag tog inte hand om honom... Jag lät ingen få... Jag ville visa alla... Framgång på jobbet ja, vänner nej, relation nej... alltid rädslan för separationer..."

"Ja, det är därför", tycktes mamman svara. När gråten skakade honom igen kändes det som om de höll om varandra. Dessa tårar sköljde bort ilskan och mycket som skilde.

Karl blev kvar på bänken mitt emot graven en tid. Han kände sig utmattad och lättad. Hans själ hade rullat en tjock sten.

Nästa dag återvände han till London. Han fann sin lägenhet som han hade lämnat den. Han anmälde sig till polisen. Sedan ringde han John och bjöd honom på te.

Några månader senare dömde domstolen honom till fem års fängelse med villkorlig dom. Det skäl som domarna angav var att han hade stulit dyrbar tid från säkerhetsstyrkorna under deras ansträngande arbete med anmälan om försvunnen person om hans kollega och med sina ökade samtal. Han accepterade domen. Han hade aldrig känt sig så fri som sedan han återvände hem.

Tryck     Dataskydd     Bilder: www.pixabay.com