Restaurang Palmyra (novell)

Med snabba steg hade Wolfgang korsat Bad Homburgs vintriga kurortsträdgårdar. Nu frös han och längtade efter värme, levande ljus och doften av Medelhavets örter och kryddor. När han kom fram till den grönt panelade entrédörren till restaurangen "Palmyra", som han hade fått bort snöklumparna från sina stövlar, stapplade han dem bort. Ett svagt sken av ljus filtrerades ut genom en lucka i gardinen. Han hörde dämpade röster och diskklotter.

"Kom närmare, min vän", hälsade hyresvärden Thomas på honom och stängde dörren bakom honom. "Du är vår enda gäst i dag. Sabine ser fram emot att få träffa dig också."

"Det stämmer", höll hans fru med honom. "Ta av dig rocken och gör det bekvämt för dig! Du kommer precis i tid. Lite glädje kommer att göra oss gott i dag."

Esat dök upp från köket och balanserade en silverbricka med läckert doftande hors d'oeuvres. Han höjde axlarna. "Jag talar inte så bra tyska, vet du. Det är för svårt."

"Nej", protesterade Wolfgang. "Du blir bättre för varje gång. Så trevligt att se dig igen!"

Den unga kocken ställde ner brickan på sidobordet och pekade på maten. "Muhamara, en paprika- och valnötspasta, och warak inab, fyllda vinblad. Det är så vi alltid börjar måltiden. I Damaskus, före kriget."

"Njut av det!" uppmanade Sabine med upptagen röst. I stället för att sträcka sig efter kniv och gaffel blåste hon i sin näsduk. "Ursäkta mig!"

Wolfgang såg på henne. "Du behöver inte be om ursäkt. Är det så illa ställt med dig?"

Värden tog över samtalet. "Ja, det är värre än illa. För sex veckor sedan hoppades vi på en lösning, minns du? Men nu fortsätter våra skulder att växa. Affärerna blir tuffa, även för andra restauranger. Ägaren vill renovera. Han erbjöd oss ett nytt hyresavtal, men vi var tvungna att tacka nej. Det är alldeles för dyrt för oss. Vi ger upp, det är slut vid årsskiftet."

"Jag såg det här komma. Vill du stanna här?"

"Det skulle vi gärna vilja", ingrep Sabine, "men vi har inte råd med allt runt Frankfurt längre. Vi har tittat på en tvårumslägenhet i stadsdelen Vogelsberg. Det skulle kunna fungera."

Esat dök upp med en flaska djupröd Syrah från Bargylus, presenterade etiketten och lät värden smaka på den. "Ja, den är god!"

När kocken hade försvunnit igen tog Sabine upp tråden. "Vi undrar också vad det ska bli av Esat. Han kom hit för fyra år sedan, helt ensam. Han har inte hört av sin familj hemma på länge, kommer att få svårt att hitta ett nytt jobb."

Den syriska kocken satt nu vid bordet, och de fyra njöt av varje ny rätt med god aptit. När Esat tog fram falafel i lammsås, följt av havsabborre i sesam- och limesås och avslutade med ett urval utsökta desserter och en starkt doftande mocka smittade hans entusiasm av sig på alla. Utan att han ens märkte det förklarade han rätterna på sitt modersmål och alla förstod vad det betydde.

Nu var det andra ämnen som nu dominerade samtalet. Det dyrbara vinet hjälpte till att luckra upp tungorna. Till sist frågade Wolfgang det som hade brunnit i hans huvud vid varje möte, så många gånger under de senaste åren.

"Säg mig, Thomas, hur är din hälsa?"

"Mycket bra!" svarade värden.

Sabine rörde vid hans underarm. "Låt det vara, Wolfgang kan väl veta? Min man mår inte bra. Ända sedan olyckan har han haft svårt att andas. Det har pågått i fem år. Han saknar en lunga. Det är därför han inte kan arbeta i köket längre, bara i service och fakturering."

Wolfgang tvekade. "Får jag ställa en fråga till?"

"Varsågod!" uppmuntrade hyresvärden honom.

"Det där med olyckan. Jag vet att du inte pratar om den. Men jag har länge undrat vad som hände då. Var det en trafikolycka? Jag frågar i egenskap av din vän, inte av nyfikenhet."

Efter en lång tystnad kom Sabine ut med hela historien.

"Det var ingen trafikolycka och det stod i många tidningar. Min man är min hjälte, modig, snäll och idiotisk. Han räddade pojkens liv och betalade för det."

Vad som hände då har nu kommit fram i ljuset. Attacken av fem unga män på Frankfurts centralstation. Utan anledning, av en önskan om naket våld. Den sjuttonåriga pojken på marken med ansiktet täckt av blod. Sparkarna med den hoppande stöveln riktade mot pojkens huvud. Och sedan Thomas däremellan, med ett skrikande skrik. Som kastade sig över den första han fick tag i och rammade knät mellan benen på honom. Sedan de andra, som attackerade Thomas och slog honom om och om igen tills han förlorade medvetandet. Angriparna flydde när den första polissirenen ljöd. De fångade aldrig någon av de skyldiga.

Wolfgang lät orden sjunka in. Sedan ville han veta om pojken eller hans familj någonsin hade tackat räddaren.

"Tackat dem, ja", svarade Sabine. "De skrev ett rörande brev och föreslog ett möte, men det ville vi inte. Det förstenade min man. Än i dag vill han inte bli påmind om den hemska gärningen. Nej, vi känner inte personerna."

Wolfgang kände att de tre ville vara ensamma nu. Med hjärtliga ord tackade han dem för den underbara måltiden. Som ett farväl drog han fram ett brev ur innerfickan på sin jacka och lade det på matbordet. "Är från min hustru. Hon skickar sin kärlek."

En halvtimme senare hade de städat upp i restaurangen och diskat tallrikar, glas och tallrikar. Sabine upptäckte brevet och slet upp kuvertet.

När hon läste de få raderna suddades orden ut inför hennes trötta ögon som fylldes av tårar. Hennes kropp kom till ro. Hon kände hur de långa månadernas spänningar och bekymmer löstes upp.

Brevet var kortfattat.

"Vårt företag går bra och varje år har vi kunnat spara mer till dig. I går talade vi med din ägare och gjorde upp om allting. Oroa dig inte längre, du får behålla restaurangen. Vår son Sebastian längtar efter att få träffa mannen som räddade hans liv för fem år sedan på Frankfurts centralstation. Vi kommer aldrig att glömma dig. God jul till er alla!"

Tryck     Dataskydd     Bilder: www.pixabay.com