Stormig natt (novell)
En varm och fuktig värme låg i luften. Himlen hängde full av rullande moln. Gråsvarta, de dämpade ljuset och väntade på att ladda av sig med ryckande, arga blixtar.
Marias färgglada blus fastnade på hennes hud. Det tunga mörkbruna håret tryckte värmen in i hennes ansikte.
Svetten rann nerför den slanka, nästan magra kvinnokroppen och förenade sig under fötterna med dammet från de steniga trappstegen och bildade en smutsig grå sula. Maria tittade upp. Hon darrade av rädsla, för hon hade aldrig upplevt en så hotfull molnig himmel under sina trettiofem år. "Vänd dig om", varnade de inre rösterna. Hon ville skynda sig ner för de många trappstegen och komma fram till botten i tid för att stormen skulle bryta ut. Men den skakiga utsiktsplattformen i det gamla tornet lockade. Hennes fötter gjorde motstånd. Som om de smutsgrå fotsulorna skulle lyfta henne från gravitationens lagar tycktes hon sväva uppför trapporna. För varje steg uppåt flyttade sig dock spiraltrappans slut i fjärran. De rullande molnen mullrade upp och virvlade runt väggarna.
"Stopp, stopp, stopp, inte längre." En kvinna blockerade hennes väg. Mary ville passera. Men det fastnade hennes fötter på trappsteget. Hur hon än försökte kunde hon inte lösa det.
"Du kommer inte att skynda dig längre upp i vädret. Högt och bestämt överröstade rösten bruset från den kommande stormen, fördes vidare in i murverket och ljöd brutet och förändrat från de olika nivåerna tillbaka.
"Stick härifrån! Maria såg Martha stå framför sig igen, slank, nästan mager, svettig och limmad med tungt mörkbrunt hår. Martha följde med henne vart hon än gick. När Maria ville leka, hoppa och skratta som ett barn, beordrade Martha henne att sitta still, för de vuxna tyckte bättre om det. Martha visade henne alltid hur hon skulle bete sig på ett anpassat och samvetsgrant sätt och hindrade henne därmed så ofta från att följa sina inre önskningar och passioner.
"Gå härifrån." Marias skrikande överröstade den rasande stormens brus.
"Nej!" Martha ropade bara detta enda ord. Högt, bestämt, utan förvrängande efterklang stod det som en oöverstiglig barriär framför Maria. I stället för ytterligare ord bröt en våldsam strid ut mellan dem. Steget inne i tornet vidgades till ett stort fritt utrymme. Människor passerade förbi och de som stannade upp skakade huvudet på marken i de två figurernas ansikte, figurer som brottades med varandra. Det involverade återigen Maria och Martha i en av dessa strider, vars slut aldrig hade blivit en framgång.
En blixt flammade upp. Mäktiga klyftor kastade ett bländande ljus över kvinnorna. Torget förändrades tillbaka till trappsteget i det smala tornet. Båda sjönk ner på knä samtidigt. Innan åskans mullrande hade rullat iväg, blinkade nästa blixt, mäktig och nära. Blixten och åskan väntade inte längre på varandra. De rasade runt tornet. Små eldpilar flög, satte kurs mot Maria och Martha, närmade sig sina offer med rasande lust och fart, sprutade sin hetta, attackerade. Maria skrek, Martha skrek. Maria hoppade upp. Hon ville fly från eldpigorna.
"Uppmärksamhet! Täcka! En eldig pilvåg satte kurs mot Marias huvud. I sista sekunden drog Martha henne tillbaka upp på trappan. Eldpilarna studsade mot stenmuren ovanför hennes huvuden. Att springa iväg var inte möjligt. Överallt rasade flamspetsarna. Maria hängde i Marthas famn. Skräcken kom ut ur alla porer och svetten flöt in i varandra. Deras ögon möttes, de mötte varandra i rädsla och panik. Martha lossade sitt fasta grepp.
"Släpp inte taget", vädjade hon till den andra. För första gången kände hon det grepp som Martha gav henne. Eldpilarerna ändrade form och sprutade genom det gamla tornet som stjärnor av gnistor. I detta stjärnskimmer slutade stormen att brusa och de tjocka dropparna piskade inte längre ner på stenjorden.
En väckarklocka ringde som om den kom från långt borta. Maria stängde av den. Trött reste hon sig ur sängen och gick till fönstret. "Det stormade i natt", mumlade hon och tittade en stund på det jämna efterregnet. Hon var på väg att åka iväg för en snabb resa till Paris. På bordet låg hennes identitetskort. Hon kunde inte glömma det. Bredvid den screenade bilden av den leende kvinnan med det tunga mörka håret stod en läsning: Müller, Maria Martha.
Tryck Dataskydd Bilder: www.pixabay.com